som det heter, är min käre trätobroder Torsten Fagerholm än en gång, i HBL:s ledare 19.7.2022, som handlar om planeten och ångbastun. Han sitter solitt på två stolar, genom att informera oss om att vi möjligen ”ser ett mönster”, ”effekten blir kumulativ” (vad han månde mena med detta är höljt i dunkel), något om ”turboladdning som kan orsaka värre extremväder” etc. Samtidigt bakar han in mängder av brasklappar: ”i vilken mån handlar det om normal variation?”, ”vanskligt att koppla enskilda väderfenomen till klimatförändringen”, ”vetenskapen är ännu inte mainstream”, ”vi måste anpassa oss” (observera anpassa oss, inte mildra klimatförändringen).
Avsikten med ledaren är uppenbarligen att ringa i varningsklockorna, för att visa att HBL minsann följer med sin tid. Förmodligen är värmeböljan kring medelhavsländerna en bidragande orsak? Det enda som är säkert är att ledaren kommer att underblåsa ångesten speciellt hos dem som inte är insatta i skillnaden mellan väder och klimat.
Det må vara Fagerholm förlåtet att han i stort sett följer med den alarmistiska klimatströmmen – han är ju i allmänhet väl påläst och insatt i det han skriver om. Någon gång gör han misstag – senaste onsdag, 13.7.2022, rök han på vitsvanshjorten. En bekant undrade om jag tänker påtala saken, men jag lät bli, eftersom budskapet i ledaren i det stora hela var rätt. Men jägarna bär verkligen inte ut 180 miljoner ton foder åt hjortarna, möjligen 180 miljoner kilo (också om detta misstänkt påminner om (300 000 jägare) x (Fagerholms 600 kilo per jägare/jaktlag?)). Jag tror inte det finns pålitlig statistik om utfodringen av hjortar, men hela Finlands havreskörd i fjol var cisådär 800 miljoner kilo, alltså 800 000 ton.
Åter till ledaren om klimatet. Torsten F hänvisar till någon webbsida beträffande attribuering (konsten att ange klimatförändringen som orsak till enskilda väderfenomen). Man kan inte begära att Torsten ska läsa all vetenskap som publiceras om attribuering, men jag vill ändå hänvisa till Ross Mc Kittricks uppsats i tidskriften Climate Dynamics 10.8.2021 (Checking for model consistency in optimal fingerprinting: a comment), som synes peta hål på hela IPCC:s attribueringsballong och den metod de använt sedan ca år 2000. Uppsatsen går över mitt förstånd (när man börjar med att kolla heteroskedasticiteten i data inser jag omedelbart att min approbatur i statistik inte räcker långt!) men de sakkunniga kommentarer jag läst tycks dela Mc Kittricks åsikt.
Det är lätt att påstå att högre medeltemperatur ökar sannolikheten för extremväder – men jag skulle gärna se någon förklara den fysiska mekanismen bakom det hela! Tillsvidare har jag bara sett trovärdiga förklaringar om blockerande högtryck, som kanske beror på jetströmmarnas dans där högt uppe, kanske på NAO (North Atlantic Oscillation), kanske på något annat? Dessa förklaringar leder till slutsatsen Shit happens! – inte till att 1 grad högre medeltemperatur förorsakar extrema värmeböljor.
Funderingar om världens gång 
Hej Claes,
Tack för det!
Du har helt rätt på en punkt: 180 miljoner kilo foder skulle det givetvis stå, där blev det så att säga ett ordentligt decimalfel! Mea culpa.
I övrigt tycks du ha körsbärsplockat en studie av en viss ekonomiprofessor (!) vid namn McKittrick, som du själv medger att du inte riktigt förstår. Detta då som “stöd” för din blogg, vars test att jag “vore ute och cyklar”. Tänk om du i stället skulle hänvisa till en eller annan klimatforskare med referentgranskade publikationer, inte en samhällsvetare som uttalar sig vida utanför sitt kärnområde…
Du kvitterar samtidigt rätt så lättvindigt World Weather Attribution som “någon webbsida”. Har du bekantat dig med deras forskning? Där ingår forskare från Imperial College London, holländska KNMI, franska IPSL/LSCE, Princeton University och NCAR, schweiziska ETH i Zurich, indiska IIT samt Röda Korset / Halvmånen.
Själv tänker jag att vi bör ta ett steg tillbaka från allt politiskt ståhej mellan olika läger. Alarmism – åt båda hållen – handlar till stora delar en skendebatt. Svaret är oftast: vi vet inte exakt, vi kan bara göra kvalificerade gissningar. Verkligheten är inte binär, det finns gråskalor.
Det allmänna kunskapsläget förlorar både på att bagatellisera klimatfrågan, och på att rutinmässigt ty sig till de mer extrema alternativen i scenarierna.
Det är så lätt att körsbärsplocka, att vränga med enskilda exempel. Hellre då lyssna till forskarna, dvs. till metastudier – som i regel pekar på ökade risker. Då kan det vara klokt att både teckna en försäkring och anpassa det egna beteendet, enligt försiktighetsprincipen. Som finansministern Gunnar Sträng sa: “dubbla försiktighetsmått med både hängslen och svångrem”.
Vissa kretsar lyfter dock fram enskilda forskare (ofta icke-klimatologer), eftersom dessa råkar vara kända för att tona ner riskerna för allvarliga framtida klimatkonsekvenser.
Allt väl så långt, det är välkommet och sunt med olika riskanalyser. Vad är realistiskt, vad är osannolikt? Hur stor är klimatkänsligheten egentligen? Klimatet kräver ett tvärvetenskapligt angreppssätt, det är också en ekonomisk, beteendevetenskaplig och politisk fråga.
Ingen gynnas ifall vi sprider ängslan, ropar varg. Däremot gäller det att tackla klimatfrågan som en ingenjör: bryta ner problemet i delmoment, kavla upp ärmarna.
Men vi får inte heller blunda för att en överväldigande merpart av yrkesverksamma klimatforskare gör helt andra tolkningar av kunskapsläget än så kallade klimattvivlare, och att de seriösa forskarna dessutom publicerar vetenskapliga artiklar som referentgranskas. Det gör däremot inte s.k. klimattvivlare, de brukar inte ge ut originell eller aktuell forskning. Däremot är de aktiva på Youtube, på Facebook och i diverse bloggar (!).
Klimattvivlar-guruers trovärdighet ökar inte direkt av faktumet att somliga medverkar i det så kallade Global Warming Policy Foundation (som tagit emot pengar från donatorer med kopplingar till oljeindustrin). Eller också framträder de i kanaler som Swebb-tv, eller agerar skribent för “Stockholmsinitiativet” (som i sin tur refererar till diverse bloggar drivna av oljekonsulter, eller fossila tankesmedjor som amerikanska Heartland Institute).
Återigen: jag lystrar inte till någon individuell röst eller tolkning. Till journalistisk, intellektuell hederlighet hör, enligt mig, att som lekman ödmjukt försöka luska ut den sammanvägda vetenskapliga bilden, utifrån rön som publicerats av tusentals olika forskare.
Sen kan vi förstås bli filosofiska, prata om kaosteori (som hör till alla invecklade system, både vädret och solsystemet). Vädret ter sig kaotiskt, det skiftar ständigt. Icke desto mindre ser vi mönster i klimatet, då vi granskar 30+ år långa tidsserier.
Vi behöver förbli toleranta mot skepsis – så länge tvivlet är genuint, och bevarar element av öppenhet. Utan överförenkling, utan svartvithet.
Faktum är att det förmodligen vore betydligt mer ödesdigert om klimatriskerna helt ignorerades (eller bagatelliserades), än om de överdrevs. Därför behövs nyansering, och brasklappar. Inte hajp. Inte profilering som “aktivist” eller “skeptiker”. Inte heller brännmärken som “alarmist” eller “trätobroder”. Sånt känner jag inte igen mig i, och att du använder såna stämplar är inte direkt ägnat att förbättra den dialog du tycks vara ute efter. Eller hur tänker du där?
Svaret på slarvig eller ogenomskinlig vetenskap är mer rigorös och öppen vetenskap. Det vore klädsamt om några seriösa och kunniga vetenskapsmän som ifrågasätter de etablerade slutsatserna faktiskt presenterade egen forskning, som passerar filtret för referentgranskning. Tyvärr urholkar de så kallade klimatrebellerna sin trovärdighet genom att i regel idissla ideologiskt vinklade pseudoargument och överförenklad skåpmat, plockad ur bloggosfären.
Som journalist har jag alltså ett stort ansvar: vad ska jag betona, vad ska jag tona ner? Apokalypsen väntar knappast runt knuten, men vi gör klokt i att lägga om våra energisystem hursomhelst. Om inte annars, så för att kuva småtyranner som Putin.
Så för att rekapitulera: en seriös forskare är ödmjuk, och undviker kategoriska påståenden.
Temat klimatalarmism och vikten av kalibrerad kommunikation har jag tangerat i ett antal repriser i HBL.
“Klimatet blev en teologisk fråga”
https://www.hbl.fi/artikel/d7392a21-f6bb-4df4-9581-c304a6c03c04
Idéer om en förestående undergång, av en eller annan sort, leder bara till polarisering, till låsta positioner och en återvändsgränd.
På 1960-talet fick malthusianismen ett nyuppsving med kioskvältare som The Tragedy of the Commons av ekologen Garrett Hardin (1968), The Population Bomb av Paul och Anne Erhlich (1968), samt Tillväxtens gränser av Romklubben (1972) – som förutspådde överbefolkning, kollaps, svält och allmän ödeläggning. Miljöaktivister drog lärdom: en alarmistisk ton och känslomässigt tilltal maximerar genomslaget.
Nu ser vi förstås en serie ompaketeringar av Malthus idéer, t.ex. i den systemkritiska, deterministiska rörelsen Extinction Rebellion.
Men omvänt: likaså tillämpade fossilindustrin länge och med stor framgång samma dimridåer som tobaks- och vapenlobbyn: man skiftade fokus till den enskilde konsumentens ansvar, viftade bort kritisk granskning av strukturer och ekonomiska maktförhållanden.
Vi ska alltid vara skeptiska då någon via larmrapporter försöker åta sig rollen av världens samvete, och förespråkar drastiska åtgärder, via spektakel och överdrifter. Likaså ska vi ställa oss tvivlande då en eller annan ekonomiskt mäktig part (eller dess underhuggare) försöker tona ner allvaret, medelst intellektuellt gungfly. Follow the money.
Ton, tilltal och retorik spelar en mycket viktig roll.
Hursomhelst: glad fortsättning på sommaren!
LikeLike
Tack för utförligt, och kanske välförtjänt, svar på tal.
Låt oss inte avfärda Mc Kittrick som ”utanför sitt kärnområde” – han kan det här med statistik.
Jodå, jag känner till WWA, den kan man inte undgå om man följer med debatten.
”Trätobroder” är inte ett invektiv, det är någon man träter med ”på ett vänskapligt sätt”.
Och jag följer inte med SWEBBTV. Lite urskillning måste man ha!
Beklagar att jag inte kom att berömma ledaren om klimatet som religion.
Jag tror vi är överens om det mesta.
God fortsättning på sommaren!
Claes
LikeLike