Ledighet

talade man om ännu på 1950-talet, innan vi kom på det här med semester. Vi var på några dagars ledighet från pensionen, inklusive besök på både kända och mindre kända orter i östra Finland. Vi körde via Villmanstrand till Imatra, där vi övernattade på Valtionhotelli,

och fick beskåda forsen, till ackompagnemang av Sibelius’ Karjalasvit.

Följande dag fortsatte vi, via Punkaharju, som alltid är lika imponerande, mot Finlands (och världens) största träkyrka i Kerimäki.

På vägen tog vi en nostalgisk titt på kartongfabriken i Simpele, och stötte av en händelse på Rönkkönens skulpturpark. Rönkkönen jobbade på sin tid på kartongfabriken och tycks ha använt all sin lediga tid till att tillverka (eller borde man säga skulptera?) statyer av betong. Det konstnärliga värdet kan diskuteras, men som livsverk betraktat är jobbet imponerande!

Kyrkan i Kerimäki byggdes för att kunna inrymma minst halva socknen, och resultatet är imponerande, både in- och utvändigt!

Vi fortsatte mot Ilomants, via bl a Tohmajärvi (där man kunde ha bekantat sig med bl a Katri-Helenan Raitti, men vi höll oss till kyrkan, inklusive Gabriel Wallenius’ (kallad Karelska Kungen) familjegrav.

Vägen gick genom ändlösa skogslandskap, avbrutna av byar med övergivna ålderdomshem (eller något motsvarande?), och ibland sågs enstaka vandrare eller cyklister, på väg från ingenstans till ingenstädes. Nära den snart totalt övergivna tullstationen Niirala fanns en mycket dyster by vid namn Värtsilä, kännetecknad av övergivna byggnader där färgen flagade av väggarna – och också här minst ett tomt ålderdomshem.

Ilomants, med hotellet Pogosta, var en antiklimax. Allt i trakten kallades Pogosta-någonting, eftersom ordet (ryska) ursprungligen betecknat hela området kring Ilomants. Hotellets värdinna, karelskt pratsam, informerade oss om sevärdheterna i trakten, och också om orsaken till de myckna björnskulpturerna. Till dags dato finns cirka 600 stycken, och målsättningen är 1000 nallar, som ska finnas för att celebrera något årligt evenemang.

Orken var det slut på, så vi tillbringade kvällen med att beskåda hur Finland förlorade ordentligt i fotbollsmatchen mot Spanien. Hotellets diminutiva TV-apparat orkade inte följa med i svängarna, så det blev både pixelrådd och helsvart emellanåt, men det gjorde inte så mycket, när vi ändå fick stryk efter noter!

I Ilomants fanns både luteransk och ortodox kyrka, på bilden nedan den senare, tillägnad profeten Elias. Efter kyrkorna, som vi beskådade på morgonen (efter en natt med dålig sömn på grund av värmen), bar det av till nästa etappmål,

Taistelijan talo. Under vinterkriget hade ryssarna tänkt sig att kapa Finland på mitten, och i god tid förberett sig genom att bygga vägar som var farbara för pansarfordon (en överraskning för vårt försvar). Också i slutet av kriget var trakten kring Ilomants en viktig krigsskådeplats, som kanske blivit lite i skuggan av allt man hört om Karelska näset?

Sedan blev det mera ”miles and miles of nothing but miles and miles of nothing”. På vägen mot Nurmes och Bomban talo tog vi en titt på kartongfabriken i Pankakoski (som jag aldrig besökte under åren på Finnboard).

På vägen mot övernattning i Kuopio tog vi en nostalgisk sväng via Juankoski för att titta på kartongfabriken. Ingen ånga steg ur rören, och en förfrågan på kafeet och det tillhörande museet bekräftade att brukets nuvarande ägare nog ”planerar och försöker”, men tillsvidare utan resultat.

Efter övernattningen i Kuopio bar det av hemåt, via klostret i Valamo, eller ”nya Valamo”, som det kallas. På vägen fick vi vänta när en eländig liten motorbåt tog ”trappan” nedåt i Finlands högsta sluss, i Varistaipale kanal.

Man hinner med mycket på fyra dagar, men det bestående intrycket är nog mängden vägar som leder från ingenstans till något annat ingenstans. Vi brukar kalla dem ”Pekkarinens vägar”. De flesta är i bättre skick än våra här hemma, men ett avsnitt påminde slående om vägen vid avtaget till Gumböle golf!

Borta bra men hemma bäst!